Ta Livet Av Mig,Mamma!

Hej! Ligger i min säng nu och läser boken ''Ta Livet Av Mig, Mamma!''
Har ju skrivit om den förut. Det är om en tjej som bor i purmo. Hon fick anorexi första gången näär hon var 11 år. Och drabbades av det andra gången i 15 års åldern. Hennes mamma lovade att skriva en bok om hela sjukdomen bara hon överlevde det när hon var som sjukast när hon var 15. Hon var så nära att dö. Här ska jag nu skriva dom 2 hemskaste sidorna ur boken, måste bara säga först att jag blev så sjukt tårögd! Tyckte så synd om henne.. Jag ville bara inte sluta läsa, Här kommer det:

Det kändes som jag satt brevid en döende person. Jag kände hur jag själv började gripas av panik. Herre gud, hon dör för oss! Vad skall jag göra? tänkte jag.
Just då kom en annan sköterska in i rummet och jag flög upp från stolen.
-Det var bra att du är här,sa sköterskan. Läkaren kommer hit ikväll så du får prata med henne.
-Tack och lov! Jag är så orolig så jag vet inte vad jag skall göra.
-Ja vi har kallat in en extra person som bara har till uppgift att övervaka Katarina. Tyvärr är hon finskspråkig, men hon kalla på oss så fort Katarina vill något. Eller om något oväntat händer.
Vi gick ut ut rummet för att inte Katarina skulle höra.
-Är det för självmordsriskens skull som ni har övervakning?
-Till viss del. Tillståndet är så pass allvarligt just nu. Läkarna för berätta mer sedan.
-Ja det känns fruktansvärt det här. Katarina vill inte enns att jag rör henne.
-Nej det får inte vi heller göra. Hon reagerar direkt. För övrigt pratar hon inte alls med oss just nu. Det är bra om du får henne att prata, men gå försiktigt fram.

Jag satte mig ner brevid Katarina igen. Med jämna mellanrum försökte jag ta hennes hand eller stryka hennes arm och efter två timmar gjorde hon inte längre motsånd.
Hon lät mig stryka henne över armen.
- Jag är här Katarina. Jag lyssnar om du vill säga något.
Ingen reaktion kom efter sondmatning. Den finskspråkiga sköterskan hade gått ut med den tomma droppflaskan, så vi var ensamma. Katarina öppnade ögonen och tittade rakt på mig med en förtvivlan så stor att jag aldrig tidigare sett något liknande.
-Ta livet av mig, mamma.. Viskade hon
Hennes ögon lyste av ångest och panik. Det blev större och större och det kändes som mitt hjärta stannade.
- Katarina..
- Mamma, ta livet av mig..Jag kan inte leva en sekund till!..
Hon lyfte sina händer och rev sig på halsen.
-...Jag måste ur mig själv. Mamma,hjälp..Hjälp mig!
Jag var helt förstenad. Jag såg och förstod att mitt barn mådde så dåligt att hon inte längre kunde leva. Hon kan inte vara tvungen att leva med den här ångesten, tänkte jag, men hon kan ju inte heller dö. Herre Gud, detta barn som jag gett livet ber mig ta hennes liv. Jag kunde inte längre hålla tårarna tillbaka.
- Mamma hjälp..du får säkert tag i någon medicin i kansliet så jag inte behöver leva.
Hon vädjade till mig för att slippa lidandet. Hennes plågande och ångest fyllda uttryck gjorde att jag förstod att hon led fruktansvärt.
-Åh Katarina, det kan jag inte. Sa jag förtvivlat. Hur skulle jag kunna det..älskade barn..
-Mamma, hjälp mig..jag måste dö..
Jag blundade hårt för att ta mig samman. Jag måste hitta på någon vettigt att säga, tänkte jag. Jag måste samla tankarna, jag måste säga det som är rätt, men hur ska jag veta vad som är rätt? Ge mig kraft..
- Katarina, det är ångesten som måste dö - inte du. Jag lovar att du ska få medicin mot ångesten. Den är hemsk att se. Jag går och se om jag kan ordna det med detsamma. Jag måste prata med läkaren..
Eftersom sköterskan kommit in i rummet igen sprang jag för att se om läkaren fanns i närheten. Jag krockade nästan med henne i korridorden.
- Katarina mår fruktansvär dåligt! Hon vill att jag ska ta livet av henne! Det här är för hemskt..
Jag snubblade över orden ...